Så stark är Irans armé – stor, rostig och farlig på sitt eget sätt

Iran förfogar över en av Mellanösterns största arméer med tusentals stridsvagnar, artilleripjäser och infanterienheter. Men bakom det imponerande antalet döljer sig en föråldrad teknologisk grund. Mycket av materielen är från 1960- till 1980-talet, men Iran har successivt försökt kompensera med lokala uppgraderingar och egenutvecklade system. Här är en genomgång av de viktigaste komponenterna.

#1: T-72S “Rakhsh” – Irans moderna ryggrad

Med över 480 enheter är T-72S den mest spridda moderna stridsvagnen i Iran. Ursprungligen levererad från Ryssland och monterad lokalt, är den beväpnad med en 125 mm kanon, har reaktiv pansar och god rörlighet. Dock saknar den modern eldledning och aktivt skydd, vilket gör den sårbar mot moderna pansarvärnsvapen.

#2: Karrar MBT – Irans “T-90-kopia”

Karrar lanserades 2017 som Irans mest avancerade stridsvagn, med termiska sikten, laseravkännare och ny elektronik. Designen är kraftigt inspirerad av T-72 och T-90MS. Även om potentialen är stor, har produktionen varit begränsad.

#3: Zulfiqar-serien – Inhemsk ambition

Zulfiqar-vagnarna är iranska hybrider med komponenter från M60 och T-72. Den senaste modellen, Zulfiqar-3, har förbättrat pansar och eldledning, men ligger fortfarande tekniskt efter jämfört med moderna västliga motsvarigheter. De produceras i liten skala och används mest i övningssyfte.

#4: Chieftain “Mobarez” – Brittisk kraft i iransk tappning

De brittiska Chieftain-vagnarna köptes in före 1979 och används än idag, ofta i uppgraderad Mobarez-version. De är utrustade med en kraftfull 120 mm kanon men lider av låg tillförlitlighet och brist på reservdelar.

#5: M60A1 “Samsam” – Amerikansk klassiker i ny dräkt

De få M60A1-vagnar Iran köpte på 1970-talet har uppgraderats och benämns nu Samsam. Vagnarna är robusta men föråldrade, med 105 mm kanon och begränsat skydd mot modern ammunition.

#6: T-54/55 “Safir-74” – Sovjetisk relik i ny skrud

Iran har fortfarande hundratals gamla T-55, moderniserade till Safir-74-standard. De har uppgraderats med nytt pansar och beväpning, men är tekniskt utdaterade och används främst av reservstyrkor och IRGC.

#7: BMP-1 och BMP-2 – Mekaniserat infanteri

De sovjetiska BMP-1 och BMP-2 är fortfarande viktiga för Irans infanteri. BMP-2 erbjuder bättre eldkraft med sin 30 mm kanon, men båda modellerna lider av tunt pansar och dåligt minskydd.

#8: APC:er och Boragh – Enkel trupptransport

Iran använder ett brett spektrum av pansartruppfordon, från amerikanska M113 till sovjetiska BTR-60 och kinesiska Type 92. Den inhemska Boragh är baserad på BMP-chassit. Skyddet är dock begränsat mot moderna hot.

#9: Spaningsfordon och MRAP – Mot minor och IED

Iran har äldre spaningsfordon som AML-90 och BRDM-2, men har också utvecklat egna MRAP-fordon som Toofan för att motstå minor och improviserade sprängladdningar – särskilt efter erfarenheter från Syrien och Irak.

#10: Artilleri – Volym framför precision

Iran förfogar över tusentals pjäser som D-30, M114 och GC-45-varianter. Dessa är billiga och massproducerade, men saknar modern precisionsförmåga. Deras styrka ligger i eldkraftens omfattning snarare än träffsäkerhet.

#11: Självgående artilleri – Lokalt men föråldrat

Iran har kvar några M109A1-haubitser från tiden före revolutionen, samt inhemska Raad-2 baserade på HM-41. Dessa system ger viss rörlighet men är tekniskt undermåliga jämfört med moderna motsvarigheter.

#12: Raketartilleri – Eldmättnad mot breda mål

System som Fajr-5, Zelzal och Nazeat ger Iran kapacitet till långdistansbeskjutning. Raketerna har stor räckvidd och sprängkraft, men låg precision – därför krävs stora salvor för att uppnå effekt.

#13: Granatkastare – Mobil eldkraft för infanteriet

Iran tillverkar granatkastare i alla kalibrar, där 120 mm-system ger stor flexibilitet. Dessa har ofta använts i konflikter via iranska allierade grupper i regionen.

#14: G3 och AK-47 – Infanteriets ryggrad

De vanligaste gevären är G3A6 (7,62 mm) och kinesiska Type 56 (AK-47-klon). De är pålitliga men tunga och föråldrade jämfört med moderna standardgevär.

#15: KH-2002 och CQ – Försök till modernisering

Iran har testat moderna automatkarbiner som KH-2002 (bullpup) och kinesiska CQ. Dessa används främst av elitstyrkor och har inte slagit igenom brett.

#16: Pansarvärn – Från RPG till Dehlavieh

Kortdistansförsvar sker med RPG-7 och RPG-29-kopior, medan Toophan (TOW-kopia) och Dehlavieh (Kornet-kopia) står för långdistansförmågan. De är effektiva mot de flesta pansar, särskilt om motståndaren saknar aktivt skydd.

#17: Kulsprutor – Tung infanterield

Iran använder MG3, PKM och tunga 12,7 mm system som Shahin och Moharram för att uppnå elddominans. De monteras även på fordon och används som luftvärn.

#18: Krypskyttar och antimaterielvapen

Vapen som Shaher (14,5 mm) och Sayyad (12,7 mm) används av specialstyrkor för att slå mot fordon och befästningar på upp till två kilometers avstånd.

#19: MANPADS – Infanteriets sista luftförsvar

Iran har många axelburna luftvärnssystem som Misagh-1/2 och SA-7. Dessa har kort räckvidd och används som sista utväg mot lågflygande flygplan och drönare.

Massiv men föråldrad

Irans armé är stor till volymen och har förmåga att övermanna fienden med numerär styrka. Men teknologiskt ligger den efter – särskilt vad gäller skydd, eldgivning och nätverksbaserad krigföring. Istället satsar Iran på kvantitet, lokala anpassningar och asymmetrisk användning snarare än teknisk jämlikhet med moderna försvarsmakter.

Vårt team kan ha använt AI för att assistera vid skapandet av detta innehåll, som har granskats av redaktörerna..